Om värdet av konstnärsmyten

Med utgångspunkt i Ernst Billgrens bok Vad är konst? Och 100 andra jätteviktiga frågor kommer här en liten stilla reflektion kring myter och deras betydelser för upplevelsen av konsten:

38. Varför är det så mycket snack om konstnärer, som inte har med deras konst att göra?

Kort svar: Allt har med en konstnär att göra.

Långt svar: Myten om någon eller något kallas också varumärket. Är man osäker på sin förmåga att bedöma en varas kvalitet så går man på varumärken. /.../ En del utmärkt konst förblir obemärkt medan en hel del skräp är väldigt synligt. Upplevelsen av verken är styrd av föreställningen om dem. Ibland kan det löna sig att arbeta på myten om sina målningar istället för att ödsla energi på att måla dem.

(Min kursivering.)

Upplevelsen av verken är styrd av föreställningen om dem. Sant! Jag tänker lite på när Ingmar Bergmans bohag auktionerades ut här om dagen. En papperskorg i rotting gick för 11000 kr. Ett par högst alldagliga sängbord kan med hjälp av Bergmans halvt neurotiska anteckningar rida på myten om det skapande, smått vansinniga konstnärsgeniet och därigenom klubbas för 340000. Totalt 18 miljoner.

I en konstvisningssituation kan jag ofta känna mig kluven till frågan om mytbildningen. Å ena sidan tycker jag att en visning är ett bra tillfälle att skapa ett sammanhang och ett intresse, som i bästa fall leder till besökarens egna, självständiga reflektinon. Å andra sidan tycker jag att konsthistorien uppvisar lite för många exempel på mytskapandet av (den oftast manlige, vite) konstnären för att jag ska känna mig tillfreds med att stämma in i samma visa.

Är jag för rädd för att det är vad som ska hända, om jag pratar om konstnärens liv, tankar, eventuella sjukdomar eller känslokriser? Kan man komma undan det på ett snyggt sätt? Varför känns det så väldigt enkelt, men ändå jobbigt att berätta om Carl Fredrik Hills sinnessjukdom när man står bredvid en av hans mer "vansinniga" målningar? Å ena sidan hör Hills liv till bilden, å andra sidan vill jag bara bortse från det för att slippa göda myten.

Vad är jag rädd för i en sådan situation? Jo, jag vill inte riskera att betraktaren bekräftar bilden av "konstnären", tänker "Ja, han var smått vansinnig, helt fantastisk målare, så mycket känslor!". Är detta oundvikligt?

Inte vet jag, men mytbildningen verkar svår att komma ifrån. Modernism, postmodernism eller altermodernism. Och som konstpedagoger bidrar vi till den, oavsett vi vill det eller inte. Kanske oavsett om vi kommer undan den mest uppenbara myten eller skapar nya, egna myter.

Kanske är den bästa medicinen medvetenheten om att vi gör det vi gör. Kanske kan man först då använda vetskapen till sin fördel, och jobba aktivt med att ifrågasätta myterna. Jag skrev en text för ett tag sedan om vikten av att vara självmedveten som konstpedagog. Läs den här.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nya numret av Skiascope handlar om konstpedagogik och kan laddas ner från Göteborgs Konstmuseums hemsida - LÄNK.   Numret beskrivs så här:   Talar inte konsten för sig själv? Nej, är svaret i det fjärde numret av Göteborgs konstmuseums skrift...

Hej! Jag är inte borta, det är bara väldigt mycket nu både med mitt jobb och egna konstprojekt.   Tänkte som hastigast dela med mig av en mindmap från ett seminarium idag om konst för barn och unga.       Vi hörs! ...

Jag har glada nyheter gällande mig själv. Efter år av timanställningar, brödjobb och därpå tjänst som museivärd har nu min tjänst omvandlats. Från och med 1/3 är jag konstpedagog på heltid här på Moderna Museet Malmö. Det känns så klart jättekul. ...

Konsthallen i Varberg söker en konstpedagog. Senaste ansökningsdag är 6/3. Läs annonsen här! ...

En av konstpedagogerna på Växjö Konsthall tipsade mig om deras pedagogiska verksamhet, som fått heta Konstlabb då den är av experimentell karaktär. Läs mer om Konstlabb här! ...