BLOGG / konstpedagogik.se

Det finns inget som berikar konstpedagogik för vuxengrupper, som att även ha visningar med barngrupper.

Det finns heller inget så viktigt som att även ibland hålla i visningar för vuxna, om man arbetar mycket med barngrupper.

Det ena ger det andra oerhört mycket.

Bild: Hreinn Friðfinnsson, House Project, 1974

Inget färdigt utbildningsprogram i Sverige leder till en examen i konstpedagogik, på samma sätt som t ex ett tandläkarprogram där man blir tandläkare, punkt slut. Det är nog bra att det är så med tanke på att konstpedagog är ett ganska flexibelt yrke som också varierar stort från ställe till ställe. Å andra sidan hade förekomsten av en ordentlig konstpedagogisk utbildning höjt statusen på yrket och givit vetenskaplig dignitet åt konstpedagogerna och deras arbete. (En kort lista överfristående kurser i konstpedagogik har jag sammanställt längst ner på denna sida!)

Men det innebär också att konstpedagogers vägar fram till sitt yrke ser väldigt olika ut. Såhär har min väg sett ut hittills (jag ser den som pågående!):

Sedan jag lärde mig hålla i en penna har jag ritat, och länge ville jag bli konstnär. Fotograf. Skådis. Visst, jag fotar, målar, ritar och designar fortfarande, men när jag var yngre var det vad jag ville göra på heltid. Mitt konstintresse fick mig att söka konstvetenskap i Lund, och jag kom in som tredje reserv. Och jag fastnade. Under några år läste jag upp till kandidatnivå, varvat med boende i Berlin och ett års praktisk konstskola som gav oerhört mycket. Min C-uppsats handlade om alternativa bilder av Jesus i samtida fotografi. Jag började dock känna att jag stod inför ett vägskäl.

"Vad blir jag på det här då?" frågade jag mig. Jag fann en lärarutbildning inom kultur och medier och efter ett par omskakande samtal med en studievägledare var jag övertygad om att jag kunde använda utbildningen till att arbeta konst- och kulturpedagogiskt. Inte nödvändändigtvis inom skolan, utan kanske till och med på en konstinstitution. Samma dag som jag skulle påbörja min tredje termin genomgick jag en smärre kris, jag kände att utbildningen var allför inriktad på skolan, trots vad jag tidigare fått höra om den "breda kulturpedagogiska" inriktningen. Jag hade dessutom hittat en annan utbildning som lockade mig oerhört, Museikunskap i Lund. Jag fattade ett snabbt beslut, hoppade av lärarutbildningen och sökte museiutbildningen. Mina två terminer på lärarutbildningen var aldrig bortkastade. Tvärt om känner jag en trygghet i att ha dem i ryggen!

Jag ångrar inte mitt beslut en sekund. Museiutbildningen gav precis det jag önskat, och med den praktik som ingick skaffade jag mig ännu mer erfarenheter, kontakter och kunskaper. Jag gick in för 100% i konstpedagogiken under hela utbildningen. Den var flexibel på det sättet, och tänkt att "knyta ihop säcken" tillsammans med var och ens tidigare erfarenheter och utbildning. Därför delade jag klassrum med arkeologer, etnologer och andra konstvetare. Det var en kul tid.

Jag började jobba på Malmö Museer, Malmö Konstmuseum och Malmö Konsthall och hoppade även in extra på Lunds Konsthall. Jag startade konstpedagogik.se och på den vägen är det. Sedan december 2009 arbetar jag heltid på Moderna Museet Malmö och är bland annat konstpedagog i det terminsvis återkommande gymnasieprojektet Zon Moderna.

(Uppdaterad: 2010-12-14)

Före professionaliseringen på 1800-talet (då det blev något fint i sig att ha en titel) betydde ordet amatör inte riktigt vad det gör idag. Då: en person som var intresserad av något speciellt. Nu: en person som arbetar med något och är utbildad inom det området. Amatör är själva motsatsordet till professionell (1).

Liknande utveckling har skett med ordet kuriosa, som förr betydde någonting av vetenskapligt intresse (att jämföra med engelskans curious). Nu för tiden betyder ordet "märkvärdiga saker, udda saker, rariteter, sällsyntheter, antikviteter, bric-à-brac" (2).

Båda dessa exempel är ord som nu för tiden kan användas mer eller mindre nedsättande. Ingen curator vill höra att hennes/hans utställning känns "amatörmässig" eller "kuriös".

Avslutningsvis denna soliga torsdagseftermiddag vill jag nämna ordet patetisk, som jag satte mig för att skriva lite tankar om för en tid sedan, i samband med att jag läste in mig på romantiken inför en kommande utställning jag jobbade med.

"De flesta skulle nog säga att patetisk är ett negativt ord. "Hon är så patetisk!" vill man inte höra. Men jag tänkte gå till botten med det här. Patetisk kommer av patos, grekiska för känslosam. Är det negativt att vara känslosam? Ja, det kan det absolut vara i vissa situationer. En debattör som spelar på sina känslor tas kanske inte på allvar, men en som tyglar sina känslor och behåller sin rationalitet, sitt förnuft, den personen kommer uppfattas som mer trovärdig. Känslosam = okotrollerad = opålitlig. = Patetisk. Ungefär så.

Under upplysningstiden blev ordet patetisk något negativt. Det var nämligen så att då blev det inne att vara förnuftig, rationell och behärskad. Synd, tycker jag. Alldeles för få människor vågar vara känslosamma.

Det känns inte heller som en slump att egenskaper som känslosam och därmed "emotionellt skör" förknippas med den kvinnliga delen av befolkningen. Det är väl klart att männen, som såg sig som motsatsen till den hysteriska och patosfyllda kvinnan, fick stå för förnuftet. Det är väl inget nytt. Att mannen är den förnuftiga och kvinnan den känslosamma är en uppfattning som fortfarande spökar. T ex i uttryck som "Har du mens eller?" om en kvinna som visar känslor, och i uppfattningen bland både tjejer och killar att killar inte kan/vill/brukar prata om känslor. Till skillnad från den patetiska kvinnan, alltså?

Det är synd. För om man inte kan prata om känslor, eller inte ens får visa känslor, vad är man då för behärskad robot.

Slutsats: Reclaim the patos. Våga vara patetisk!"

Vårstädning har skett på konstpedagogik.se!

Några nya länkar, uppdaterade texter och ett par nya titlar i litteraturlistan har tillkommit.

I kortserien "3 frågor till..." ställer jag tre frågor om konstpedagogik till några personer jag tycker är viktiga inom fältet i Sverige idag. Idag svarar Karolina Peterson, chef för Mjellby Konstmuseum utanför Halmstad och f.d. programledare för Bildjournalen i SVT.

Vilken är konstpedagogikens största utmaning?

Att göra det komplicerade enkelt utan att det blir yta.

På vilka områden bör konstpedagogiken utvecklas?

Finns mycket lite kunskap kring området pedagogik ur ett bredare tillgänglighetsperspektiv. Hur förmedlar man konst till en synsvag person, ungdomar med autism?

Hur arbetar du själv med konstpedagogik?

Jag arbetar själv med konstpedagogik som ett redskap att väva ihop konst och samhälle. Konst ger en fantastisk ingång både till historia och nutid.

Tack Karolina för din medverkan!

Idag är det min tur att gästblogga på 365 saker du kan göra, en sida som varje dag under hela 2009 tipsar om något man kan göra (för att bli mer kreativ i vardagen.

Jag tipsar om att rita en serie - och ritar därtill en serie för att illustrera att man kan rita en serie (hänger du med?).

Läs här!

I kortserien "3 frågor till..." ställer jag tre frågor om konstpedagogik till några personer jag tycker är viktiga inom fältet i Sverige idag. Först ut är Linda Fagerström, fil. dr. i konstvetenskap och forskare verksam främst vid Lunds Universitet. Hon är även konstkritiker och har skrivit om konst ur ett genusperspektiv, undervisat, hållit föredrag och arbetat som konstpedagog. På hennes hemsida lindafagerstrom.se finns mycket mer information.

Vilken är konstpedagogikens största utmaning?

Konstpedagogikens största utmaning är att skaffa sig en självklar plats eller utrymme i alla sammanhang: i konstutställningar och på konsthallar och museer, men också, och kanske framförallt, i dessa institutioners budgetar. Genom att ha konstpedagogik som en budgetpost signalerar man också betydelsen av området, att det är lika viktigt som att köpa in konst, till exempel. Vad är det för nytta med att köpa in en massa konst om man inte bryr sig om förmedlingen av den?

På vilka områden bör konstpedagogiken utvecklas?

Anna Lena Lindberg lyfte (i Konstpedagogikens dilemma. Historiska rötter och moderna strategier) redan 1988 fram att snarare än konsten själv är det oftast betraktarens föreställningar om konst som fortfarande/gång på gång/på nytt måste uppmärksammas, diskuteras, ifrågasättas och kanske användas som avstamp i det pedagogiska arbetet. Som bekant är detta mindre arbetsamt när det gäller konstpedagogisk verksamhet för barn, varför det kanske är på vuxenområdet som detta (faktiskt) ännu idag måste bearbetas och konstpedagogerna utbildas. Sedan tror jag på Skapande verkstad- modellen; att varhelst man har konstpedagogik bör det ingå en verkstad att själv arbeta med konst i efter besöket i konstutställningen. Att inrätta verkstäder är på många konsthallar och museer en nödvändig åtgärd för att konstpedagogiken generellt (på just det stället) ska kunna utvecklas.

Hur arbetar du själv med konstpedagogik?

Just nu genom att skriva om konst som konstkritiker och föreläsa på universitet och konstnärsutbildningar och forska.

Tack Linda för din medverkan!

Jag har kollegor som genomför så många visningar av samma utställning att de efter bara ett par veckor tröttnar på utställningen. Jag förstår dem. Det är sannerligen en konst att hålla uppe entusiasmen, både inför sig själv och inför institutionens besökare. Att få varje visning lika intressant varje gång. För besökaren är det ju trots allt första gången även om det kanske är 34:e gången för konstpedagogen.

Då gäller det att variera sig. Alla är vi olika, men här är några tips som fungerar bra på mig:

Visa ett nytt verk

Det blir lätt så att man visning efter visning visar ungefär samma verk. Ibland bestämmer jag mig plötsligt för att ta min publik till ett helt "nytt" verk för att prata om det istället. Vad som händer då är att jag utmanar mig själv att tänka nytt och improvisera från det "manus" som finns inpräntat i huvudet och som jag annars brukar följa. Ofta blir det väldigt kul att göra så här.

Vänd på eller kasta om din runda

Om man har en viss runda man brukar ta kan man vända på den och ta den i omvänd ordning. Första gången jag vände på en runda var jag tvungen att göra det, eftersom det pågick en helt annan visning samtidigt i samma lokal och en krock av de båda grupperna skulle undvikas. Efter detta har jag ibland frivilligt vänt på eller helt kastat om ordningen eftersom jag märkt att det ger mig väldigt mycket som visare.

Jobba med olika typer av grupper

Om du kan, försök jobba med olika typer av publik. En visning för vuxna blir aldrig densamma som en visning för en förskoleklass. Pedagogik behöver utmanas och förändras för att hållas levande!

Bejaka dialog

En visning är inget föredrag. Eller ska i alla fall inte vara det, om man frågar mig. Äldre tiders uppfattning om pedagogen som kunskapsförmedlare, vars uppgift är att lära den åhörande gruppen om vad som är rätt och fel i konsten, hör till historien. Varje persons möte med den konst du som konstpedagog visar och pratar om är unikt. Alla tänker mer eller mindre olika om vad de ser och det betyder att det finns väldigt många potentiella samtal om konst och konstens betydelse under varje visning. Att som konstpedagog bejaka en öppen, välkomnande och kritiskt stimulerande dialog hos besökaren är att främja besökarens kreativitet, men också att stimulera den egna kreativiteten.

Uppdatera ditt "manus"

Efter några visningar - ändra i ditt huvuds "manus". Lägg till nytt, ta bort det som inte känns 100. Använd reflektioner från besökare som du fått ta del av hittills (se föregående punkt). Använd anekdoter om utställningen, konstnären, enskilda verk. Min uppfattning är att anekdoter och annan "kuriosa" roar och engagerar besökarna i hög grad.

Öppna ögonen

Leta ständigt nya detaljer och insikter i de verk du visar och pratar om. Här om dagen var jag själv med om att plötsligt stå och prata om detaljer jag inte lagt märke till förr i en målning jag visat ett tiotal gånger. Den upptäckten var inspirerande.

Hur gör du själv för att entusiasmera dig själv och andra?