BLOGG / konstpedagogik.se

I gårdagens Sverige! fanns ett kort inslag om guidade turer i Stockholm där besökarna får se olika typer av gatukonst, främst graffiti. Lite som en guidad visning på en konsthall, men alltså utomhus och med mer oetablerad och föränderlig konst. Guide var Tobias Barenthin Lindblad, redaktör på Underground Productions. Mer info här.

Söndagens avsnitt innehöll även en intervju med Elisabeth Ohlson Wallin som pratade bl a om de starka reaktionerna runt Ecce Homo, och ett inslag med Henrik Teleman, en lite okonventionell konsthallschef (för Virserums Konsthall).

Se avsnittet här!

(Kuriosa: Eftersom Sverige! spelas in på Sopstationen här i Malmö, och jag var där och letade ny soffa samtidigt, kan man i gårdagens program skymta även mig i bakgrunden.)

Efter dagens visning på Malmö Konstmuseum kom en ganska ung kille fram till mig och undrade om han fick ställa en fråga. Det fick han naturligtvis, och hans fråga rörde blickar i konsten - vem som tittade på vem, och skillnaden mellan att titta bort och att möta betraktarens blick. Jag bollade hans tankar och lät honom utveckla dem. Under en kort stund pratade han om hur personer som tittar bort från betraktaren kanske väljer att titta bort som en medveten handling, och därför är medvetna om att de är betraktade. Eller så är en tavla som ett fönster, där vi tittar in på en till synes ovetande person. Resonemanget var genomtänkt och intressant, men när killen var färdig tillade han, nästan lite ursäktande:

"Jag kan inget om konst, men... Ja, alltså, vad vet jag liksom?"

En sekund funderade jag. Här hade en kille som sagt sig inte veta något om konst precis diskuterat och tolkat, reagerat på konsten och låtit det utmynna i en spännande reflektion över betydelser.

Jag förklarade för honom att det visst verkade som om han kunde något om konst med tanke på de tankar han nyss givit utlopp för, och han såg glad ut över att höra detta. Tyvärr tror jag att många är som han. Vågar inte tro på att den egna tolkningen duger.

Jag önskar att konstpedagogiken får bli ett verktyg i processen mot ett ökat självförtroende hos betraktaren i mötet med konst.

Riksutställningar m fl., Konstfeminism. Strategier och effekter i Sverige från 1970-talet till idag

Jan Bahlenberg, Carlo Derkert - Porträtt av en konstvisare

Alice Domurat Dreger, One of Us. Conjoined Twins and the Future of Normal
Åsa Mårtensson (red.), Konst och pedagogik

Lars Vilks skriver om den välkända "konstfacksskandalen" (den där en konststudent spelade psyksjuk, ni vet) och lyckas hitta en ny infallsvinkel på det hela:

"Säkert är det inte obekant att konstens största problem är att nå utanför sina egna institutioner. För att ändra på detta krävs naturligtvis sådant som pedagogiska projekt. Dyrt."
 
"Vi har just genomlevt ett mönsterprojekt. Konstfack och dessa båda studenter har, ehuru utan att ha det helt klart för sig, fått fotfolket engagerat."

"Kostnaderna är mycket låga. Dr Eberhard har satt sig ner och noggrant räknat samman vad Odells tilltag skulle kunna ha kostat. 11.500 kr. Hur mycket landsomfattande konstpedagogikprojekt får man för det?"

Intressant slutsats! Läs Vilks inlägg här.

En konstpedagogisk sida i grått och vitt? NEJ.

Så tänkte jag, och därför har nu konstpedagogik.se precis fått en ordentlig släng av färg. Inte mer än rätt!

Hoppas ni gillar det.

Här om dagen skrev jag några ord om förra årets seminarium "Vår Konst Publik". Nu har inbjudan för årets seminarium kommit och anmälan sker på www.skane.se/kop2 senast den 24/4! Där hittas även fullständigt program för de två heldagarna 19-20 maj.

Bara härom dagen fick jag frågan under en visning från en besökare som undrade vad som kommer efter postmodernismen. Jag svarade något i stil med att det ännu återstår att se och att det kanske inte blir förrän i efterhand som en eventuell ny konströrelse får sitt namn (ex. "medeltiden" var ju knappast ett samtida ord).

Kanske blir altermodernismen, ett ord definierat av curatorn Nicolas Bourriaud i samband med utställningen Altermodern på Tate Britain, det som får definiera samtidskonsten nu när postmodernismen sägs vara död.

Kulturnytt i P1 pratar idag om altermodernistisk konst som något som "rör sig fritt i tid och rum", en något abstrakt beskrivning kan tyckas. Lyssna på inslaget här! Nu på onsdag den 18 mars kan man höra mer om altermodernismen i Snittet i P1.

På Tate's hemsida finns ett manifest vid namn Altermodern Manifesto och där står bland annat följande att läsa:

"Increased communication, travel and migration are affecting the way we live"

"Artists are responding to a new globalised perception. They traverse a cultural landscape saturated with signs and create new pathways between multiple formats of expression and communication."

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att detta är en väldigt bra utställning och jag önskar att jag hann/hade råd att åka till  London och se den innan den tar slut, men ovanstående citat ur det altermodernistiska manifestet skulle faktiskt nästan lika gärna vara en beskrivning av kolonialismens tidsålder och konsten under denna tid.

Så, kommer "altermodernismen" bli namnet på det som tar över efter postmodernismen? Tate Britain har i vilket fall som helst, tillsammans med världens medier, redan tagit ett steg i den riktningen genom att förmedla att så är fallet.

Just nu finns det ett antal lediga jobb med konst- och museipedagogisk anknytning ute att söka:

» Konstpedagog till Konsthallen Bohusläns museum

» Konstintendent till Kulturhuset Fyren i Kungsbacka

» Stadmuseet i Köpenhamn söker ledare till förmedlingsområdet

» Nationalmuseet i Köpenhamn söker museitjänstemän

» Konsthallsföreståndare till Vänersborgs konsthall

» Museum Anna Nordlander i Skellefteå söker curator/konstintendent

» Örebro läns museum söker en länskonstkonsulent