BLOGG / konstpedagogik.se

Jag har funderat lite på sistone över detta med att bemöta barn och ta emot barn för visningar av konst. Att anpassa sig, så att säga, så att konsten faktiskt kan bli något intressant och begripligt även i de fall då en utställning kanske främst vänder sig till vuxna eller till och med anses kräva en hög grad förförståelse.

Nu menar jag för det första att en bra konstpedagog har förmågan att engagera de flesta typer av publik, även om det så klart är en utmaning. Det går t ex inte att förbereda sig till 100% innan en visning, eftersom det alltid finns omständigheter som gör att man måste ha förmågan att anpassa sig till den grupp man ställs inför.

Därför är det också svårt att ge några egentliga idiotsäkra tips på hur man fångar, säg, en grupp förskolebarn under en visning. Men det finns ändå några saker jag tänkt på, som brukar fungera i alla fall för mig.

Retorik

Vilket språk man ska använda är något av det svåraste som finns i de fall då gruppen är ålders- eller kunskapsblandad, eller om några har svårt att förstå svenska. För mig har det dock alltid varit självklart att man måste förenkla språket till viss del om gruppen består av små barn. Man säger alltså inte "och där borta står en seismograf, som registrerar mikroseismiska rörelser i golvet" (syftning på Kerstin Ergenzingers verk Studie zur Sehnsucht), utan hellre "där borta står en märklig maskin, som kan känna att det rör sig i golvet nu när vi går runt här inne". Eller något liknande.

Kroppsspråket

Jag har märkt att jag använder kroppen mer när jag visar konst för mindre barn. Jag pekar, smyger runt konsten och använder gärna barnen själva om det känns relevant och om jag känner att de fått förtroende för mig. T ex illustrerar jag gärna något jag pratar om med att låta barnen själva delta. Detta är inget jag planerar eller egentligen varit medveten om när jag gjort, först i efterhand har det slagit mig att det fungerat bra. Det finns så klart även exempel på då det gått mindre bra. Det lär man sig av. Lyhördhet är viktigt. Lika viktigt är det för mig att verkligen använda mig själv för att illustrera hur jag menar.

Vänd dig till barnen, inte föräldrarna

Det här tror jag är mycket viktigt. Ofta under barnvisningar är föräldrarna med på visningen, om det är en klass som kommer är lärare eller fröknar deltagande. Jag tilltalar alltid barnen. Det känns som en självklarhet! Men tyvärr har jag sett visningar där konstpedagogen vänt sig till de vuxna under hela visningen, och per automatik förändrades även språket till ett mer vuxenanpassat. Inte bra!

Magi

Eller vad jag nu ska kalla det! Mindre barn tycker mycket om att få utlopp för fantasier, hur märkliga de än kan vara. De flesta uppskattar också om vuxna bryter med den delen av vuxenheten som i många fall tyvärr innebär att man är stel, tråkig och rationell. Ett exempel på när jag brutit med vuxenheten är när jag visade Jessica Fields Semiotic Investigation into Cybernetic Behaviour som väldigt förenklat består av två robotar som fått mänskliga egenskaper och som pratar med varandra om vad som händer omkring dem i rummet. Jag lockade till många skratt, men också till funderingar över tekniken bakom verket, genom att sätta igång en berättelse om hur de två robotarna kanske pratar med varandra i hemlighet på natten, när Konsthallen är stängd. Att Konsthallen släcker ner verket vid stängningsdags spelar ingen som helst roll. Om konst kan användas till att sätta igång funderingar och faktiskt tillåtas vara rolig, så ska den göra det.

"Barnens nivå"

På lärarhögskolan och i andra pedagogiksammanhang pratas det ofta om att man ska "möta varje individ på den individens nivå". Om man som konstpedagog tar emot en klass som man aldrig träffat förr är det så klart svårt att veta vilka nivåer varje barn befinner sig på eller hur de fungerar i inlärningssammanhang. Språket och i viss mån kroppen blir här det kanske viktigaste redskapet man har och detta har jag redan tagit upp. Men den senaste tiden har jag även funderat på att möta barn på deras fysiska nivå. Särskilt när det handlar om små barn har jag märkt att jag ofta sätter mig ner på huk eller på golvet om jag vill berätta något särskilt om ett verk eller en idé eller tanke. På så sätt har jag hamnat på ögonnivå med barnen och jag har känt mycket starkt att detta har hjälpt till att skapa ett förtroende för mig. Ett exempel som inte lämnat mig är från i måndags: jag hade en barnvisning med 4-6-åringar. Redan efter tio minuter ville två av barnen hålla mig i handen när vi transporterade oss mellan de olika konstverken. Det kändes fint. Men detta leder oss in på en sista punkt:

Jag är den vuxna

Barngrupper är oerhört olika. Vissa skolor eller förskolor kommer med en enda lärare till 30 elever, ibland med katastrofalt resultat (stökighet, högljudhet, koncentrationsstörningar...), ibland är de jättelugna. Vissa klasser har två-tre lärare på 15 elever och även där kan det skifta väldigt. Beroende på hur klassen eller gruppen är måste man som konstpedagog ha förmågan att anpassa sig. Jag tror på den gamla klyschan "frihet under ansvar" och att detta leder till självständighet och ansvarstagande. Det här med att bli så väldigt kompis med barnen man visar konst för fungerar bara om man samtidigt visar att det är faktiskt jag som är den vuxna och vad som helst är inte tillåtet. Vänlighet och bestämdhet i kombination med de ovanstående punkterna är något jag gärna efterlever vid barnvisningar.

Vill härmed dela med mig av ett tips som kom till mailen:

 "Bror Hjorthföreningen utlyser ett RESESTIPENDIUM på 7 500 kronor som efter nsökan skall ges till en aktiv och initiativrik konstpedagog vid något av
Sveriges museer eller konsthallar.

Stipendiet är tänkt att delas ut vid Bror Hjorthföreningens årsmöte den 26
mars 2009 i Bror Hjorths Hus i Uppsala.

Stipendiaten inbjuds också att vid ett seminarium / motsvarande i Bror
Hjorths Hus berätta om sitt arbete. En särskild ersättning utgår för detta.
En rapport om vad stipendiet utnyttjats till skall sändas in till föreningen.

Ansökan skall sändas in till Bror Hjorthföreningen, Norbyvägen 26, 752 39
Uppsala senast den 16 februari 2009."

Mer information kommer inom kort på www.brorhjorthshus.se

Vem bestämmer över den offentliga konsten?
Hur kan den förmedlas?
Hur kan organisationer och enskilda medborgare påverka den offentliga konstens utveckling?

Seminarium om offentlig konst i regionalt och internationellt perspektiv.
5-6 mars 2009 i Västerås.

Arrangerar gör Gävle konstcentrum, Konst Gävleborg, Länsmuseet Gävleborg, Riksutställningar, Statens konstråd, Västmanlands läns museum och Västerås konstmuseum.

Läs mer + anmälan här!