BLOGG / konstpedagogik.se

Västerås Konstmuseum söker just nu en konstpedagog som ska:

"- ta emot grupper för visningar och samtal i utställningarna, både i konstsamlingen med framför allt svensk 1900-talskonst och i de tillfälliga utställningarna med samtidskonst.
- leda ateljéarbete i anknytning till gruppernas besök."

Det handlar alltså om både ateljéverksamhet och konstsamtal. Ateljéverksamheten motsvarar det jag tidigare kallat bildpedagogik i ett försök att skilja praktiskt på ordet konstpedagogiks ibland dubbla betydelser - det mer teoretiska där samtalet kring konsten kan sägas vara i fokus, och det mer praktiska bildpedagogiska där man arbetar, oftast tillsammans med yngre besökargrupper.

(Skiljelinjen mellan de båda verksamheterna är inte en värdering, men har känts nödvändig. Jag har utvecklat detta under "Texter" på konstpedagogik.se.)

Västerås Konstmuseum skriver på sin hemsida att "den pedagogiska verksamheten vänder sig i första hand till barn och unga", samtidigt som "alla är välkomna till museet!". En lite olycklig beskrivning av verksamheten kanske, men jag misstänker att brist på resurser ligger bakom. Man har antagligen helt enkelt inte råd att satsa pedagogiskt även på äldre besökare (synd, för det är också väldigt viktigt).

Det är hur som helst ett steg i rätt riktning att nyanställa inom konstpedagogiken.

Och 1 annons av 19513 st på Platsbanken är dessutom bättre än 0!

Annonsen hittas här.

Envisas man med att lyssna på P1 dessa tider får man antingen lägga dövörat till eller vara väldigt intresserad av ekonomi, alternativt bli intresserad av ekonomi. Det är inte jag. Inte heller hängde jag med på vad det egentligen var som årets Nobelpristagare i fysik fick priset för. Kvarker hit och materia dit. Inte min kopp te.

Däremot hajade jag till på ett inslag i P1:s ofta välgjorda Nya Vågen som idag bland annat handlade om retoriken kring konst i samband med utställningar, både i konstkritiki pressmeddelanden och i utställningstexter.

En av frågorna man ställde var "Vad gör utställningsprosan med konsten?". En väldigt intressant fråga, särskilt med tanke på att språket ju faktiskt är en stor del av det konstpedagogiska. Jag ser själv ofta hur besökare som stiger in i ett utställningsrum tar en informationsbroschyr eller läser de förklarande informationstexterna på väggarna innan de ens tittar åt konstverken. Ingen kritik mot denna metod, men det visar ju att texten är viktig för många.

Ännu oftare är jag med om att man tycker sig behöva en visning av utställningen för att kunna "förstå" konsten, som om det fanns en gåta att lösa. Detta ska man kunna få (så klart!), men själv hoppas jag att jag som konstpedagog kan inspirera besökare till att våga lita på den egna tolkningen. Tyvärr har curatorns (eller kritikerns eller varför inte konstnärens) informationstexter, pressmeddelanden och skrivningar om konsten kommit att spela rollen som ett slags "facit". Ungefär: "Detta är skrivet av folk som vet, som kan konst, och då måste det ju vara så"

Och det är ju synd. (Jag har skrivit en del texter om just detta, kolla på konstpedagogik.se under "Texter".)

Just för att texten är viktig blir också språkbruket viktigt. Därför var det idag väldigt roande (som i igenkänningshumor) att höra Sara Arrhenius (Bonniers Konsthall) och Mårten Arndtzén (P1:s kulturredaktion) lista modeord inom den så kallade "curator-svenskan". Här några exempel på både aktuella och lite föråldrade ord:

Plattform

Kontaktyta

Nätverk

Undersökning

Process

Identitet

Diskurs

Blottlägga

Re-, De- och Konstruktion

Uttrycksfullhet

X "handlar om" Y

Romantik

Tillåt mig komplettera med:

Utforskande

Vision

Dualitet

Fokus

"I sin konst undersöker hon relationer mellan identitet och diskurs på ett uttrycksfullt sätt som inte lämnar någon oberörd. Med processen i fokus blottlägger hon konstruktionen bakom samtidens syn på personlighet och många gånger handlar konsten om att dekonstruera rådande normer."

Denna hittde jag nyss på. Men visst känns den igen, på något sätt?

Flera gånger har jag reagerat när jag läst texter om/till konstutställningar jag själv sett eller kanske till och med jobbat med, och tänkt att det är rent ut sagt pretentiöst hur man väljer att framställa konsten. Varför göra något omslingrande och högtravande när det kan vara enkelt och lättillgängligt (utan att för den delen tappa i värde)? Antagligen har det lika många gånger, eller ännu fler, hänt att jag själv använt ovanstående modeord i min retorik som konstpedagog på visningar. Kanske av bara farten, för att konstvärlden ju talar så här. Nya Vågen visade idag att det är viktigt att vara medveten. Som kritiker och som curator, som fokus låg på i programmet, men också som konstpedagog.

Det är också viktigt (tycker jag) att man är noga med att visa vem som är avsändare av en text. I vilket syfte texten skrivits. Åtminstone implicit. Att signalera att tolkningar skiftar med person.

Lyssna på programmet i efterhand på Nya Vågens hemsida!

Foto av Shimon Attie. Mulackstraße 37, Berlin (se minnesmonument nr. 7)

Nedan följer mina reflektioner i samband med det konstvetenskapliga seminariet Contemporary Memorials på Wanås den 26 september 2008.

Rosie Branson-Gill, Brown University.

Hur självreflekterande kan ett minnesmärke vara?

Var går gränsen mellan konst och minnesmärke?

Hur ”översätter” man ett konstverk till allmängiltigt minnesmärke?

James E. Young, University of Massachusetts Amherst.

Juryn fick in 5201 förslag till minnesmärke över 9/11.

Hur lång tid måste det gå innan något blir ett minne och således kan få ett minnesmärke?

Andra världskriget – 60 år. 9/11 i USA – mindre än 10 år? Problem?

När blir samtidshistoria ett kollektivt minne av det förgångna?

Intressanta minnesmonument:

1. Horst Hoheisel – spräng Brandenburger Tor i Berlin och på så sätt "remember one abscence by creating another abscence”. (Ej genomfört förslag) [Länk]

2. Jochen Gerz och Esther Shalev-Gerz Anti-Fascist Memorial, Hamburg. Blypelaren som sakta försvann ner i marken (1986-1993). [Länk]

3. De tomma, vita bokhyllorna nedsänkta i ett underjordiskt rum på Bebelplatz i Berlin. [Länk]

4. Invisible Memorial, Saarbrücken. [Länk]

5. Judenplatz Holocaust Memorial, Wien. Rachel Whitereads inverterade betongskulptur som visar mellanrummet mellan böcker och väggen. [Länk]

6. ÜBERSCHRIEBEN. MAHNMAL FÜR DIE ERMORDETEN JUDEN EUROPAS. En kilometer motorväg utanför Kassel. Överraskningsmomentets kraft, den oförberedda påminnelsen. [Länk]

7. Shimon Atties projicerade svart-vita bilder på väggarna till fd. judiska kvarteren i Berlin. Flyktigt i tid men konceptet kan dokumenteras med ytterligare ett fotografi. Projektet antyder att byggnader själva inte minns utan behöver (bokstavligt, som i detta fall, eller symboliskt) projektion från oss människor för att bli ett minne. [Länk]

8. De 2711 stenblocken vid Brandenburger Tor i Berlin. [Länk]

 

Tendenser:

Göra människan liten i förhållande till monumentet

Sänka ner något i jorden

”Invertera” redan betydelseladdade symboler

Skapa nivåskillnader

Skapa tomhet och/eller avsaknad

Ha ett objekt (kors, ljus, sten osv.) för varje i tragedin förolyckad person

”How do you remember something you’d rather forget?”

Patrick Amsellem, Brooklyn Museum of Modern Art.

Remembering the past by construction the future

Minnesmonument förhåller sig till ett antal parametrar:

Monument – ”Antimonument”

Hjältedådigt – Till naturen skeptiskt

Expressivt (entydigt?) – Varje betraktares individuella minne

Hierarkiskt (ofta vertikalt) – Anti-hierarkiskt (ofta horisontellt)

Monumentalitet handlar inte om ”ju större desto bättre” utan om upplevelsen av förhållandet till människan / kroppen, jaget, minnet.

För mäktigt monument kan upplevad som förnedrande. Om ett monument är för blygsamt kan det å andra sidan skapa upprördhet över intrycket att man inte tar den dramatiska händelsen på allvar.

”Meaning is always unstable, especially over time”

Marita Sturken, New York University.

Over-the-top-memorising (mitt begrepp) – inte bara har vi ett minnesmärke utan vi har även ett bibliotek, ett museum, en souveniraffär och så vidare, allt kopplat till ett trauma. Allt på kort tid (som i fallet 9/11).

Kitsch, sentimentalitet, ”tourism of history” och ”memorial cult”.

Souvenir betyder minne på franska, vilket i ordet Souvenir shop skulle indikera att minnen faktiskt är:

1. Något man kan köpa

2. Någonting intimt sammankopplat med ett fysiskt objekt

3. Utvalt av någon annan (affärens urval styr vad vi minns?)

Problem kan uppstå om modellen ovan skapar en färdig lösning, en uppsättning utvalda minnen (punkt 3).

Fråga: Ska man förnya eller sörja?

Att bygga något nytt på Ground Zero är att förnya. Att bygga något som till sin form eller koncept påminner om de två tornen är att sörja.

Max Liljefors, Lunds Universitet.

”Institutionalization of collective memory”

Kollektiva minnen handlar inte bara om hur de manifesteras av institutioner utan även genom det sätt vi talar om och tänker runt händelser och minnen. Även hur populärkultur ”översätter” eller tolkar och använder dem.

”Forgetfulness and amnesia” (medveten eller omedveten förträngning och/eller avståndstagande) är också högst realistiska reaktioner på stora och i de flestas ögon betydelsefulla händelser och trauman.

Historisk betydelse (för individen) kan skapas retroaktivt – exempel: Historien om pojken som gick vilse och hamnade i en grotta, där han fick veta att hans öde varit att hamna där och då kände han sig inte vilsen längre.

Monumentet som ”Icon of power” – representation och förkroppsligande av makt. Exempel: Saddam Hussein-statyns förstörelse en högst symbolisk akt. Monumentets roll i uppvisandet av makt. Modern ikonoklasm?

Ang. minne, platsspecifikhet, kitsch och objektifieringen av historien: Att köpa en bit av Berlinmuren med tillhörande ”äkthetsintyg”.

Frågor:

Minne är subjektivt. Hur skapar man ett minnesmärke som tilltalar alla? Går det? Eller måste alltid någon känna sig exkluderad (som i fallet med rivningen av Palast der Republik i Berlin)?

Ang. projektet Om detta må ni berätta och dess mål: ”låt det aldrig hända igen”. Finns det en risk att målet bara blir ett mantra och att man när man rabblar detta mantra glömmer bort att hålla ögonen öppna efter att det händer igen? Ex. Israel-Palestina-konflikten, muren på Gaza.

Risker med att stava Förintelsen med stor bokstav, som om det för evigt kommer vara den enda förintelsen som skett? Holocaust eller holocaust?

Kan man jämföra olika trauman/katastrofer med varandra emotionellt, matematiskt?

(Svar: James E. Young: Finns en risk om minnesmonument blir ett ”substitute for action”)

Tanke: Att få dåligt samvete om man inte känner det man inser att man nog borde känna i mötet med ett minnesmonument. Man har en typ av ”skyldighet” att känna en viss känsla eller åtminstone bli berörd.

Tanke: Tv-programmet Extreme Make-Over Home Edition ett intressant populärkulturellt exempel när det gäller:

1. Platsspecifikhet (särskilt i de fall det hänt något traumatiskt i/med huset)

2. Äkthet

3. Minne och sentimentalitet

4. Omstart med hjälp av fysiska attribut

5. Vad väljer man att spara? Vilka objekt får bäst representera minnet och fyllas med emotionellt värde?

På Platsbanken just nu:

Jobb som konstpedagog: (1)

Aha! Tänker jag. Och går intresserat in på annonsen för att titta. Det är ju trots allt så otroligt sällan någon söker en konstpedagog.

Möts av följande arbetsbeskrivning:

"Instruktör till rättspsykiatriska avdelningen

Rättsmedicinalverket (RPA), Huddinge

Som instruktör kommer du att aktivera och handleda de intagna i olika hantverk. I dina arbetsuppgifter ingår att tillsammans i team bestående av läkare, forensisk socialutredare och psykolog delta i de rättspsykiatriska undersökningarna där även skriftlig dokumentation ingår."

Kärt barn har många namn?