BLOGG / konstpedagogik.se

Ska det då äntligen verkligen få bli ett nytt konstmuseum här i Malmö?

Det skulle i så fall inte vara en dag för tidigt.

När man är timanställd, som jag, har man inte råd att bli sjuk. När halsen krånglar och är hes så att man inte kan hålla i en visning blir det noll kronor i lön. Inga karenser och heller inga 80% av lönen vid sjukdom, ingenting. Det blir dubbelt så tråkigt att vara sjuk helt enkelt.

Idag får jag tiga och istället bjuda på en serie jag gjorde häromdagen:

Jag fick ett mail:

"Är du pedagog ochintresserad av konst?

Gävle Konstcentrum samarbetar med Högskolan i Gävle och erbjuder kursen Konstpedagogik för förskola och skola 30 hp

Kursen syftar till att ge ökad kunskap om samtidskonst och hur den kan användas i olika lärprocesser. Fokus ligger på konstpedagogiska projekt och metoder som undersöks och diskuteras. Projekten genomförs i barn/elevgrupp. En betydande del av undervisningstiden är förlagd i konsthallen.

Kursen riktar sig till pedagoger i förskola, skola och gymnasium men även till dig som redan är verksam som konst- eller bildpedagog."

Mer information finns här.

Hittade nyss en jättefin liten artikel på nätet skriven av konstpedagogen Cecilia Nelson (fd chef för Lunds Konsthall). Texten är en ganska personlig berättelse om hur ett pedagogiskt förhållningssätt växt fram, men också en förklaring till hur konst kan bidra till en personlig utveckling hos betraktaren:

"Jag vill medverka till att barnen får en annan syn på verkligheten och får möta nya dimensioner av det som vi kallar verklighet. Jag vill hjälpa barnen att se in i sig själva. Det innebär två rörelser, en rörelse ut mot den yttre verkligheten men också en inåtgående rörelse som gör att barnen får lust att göra egna bilder."

Ironiskt nog konstaterar Nelson att hennes yrke är "ett lågstatusjobb i museisammanhang". Den som i bästa fall får barn att uppleva andra världar genom bilder och som kan (läs: vågar) samtala om både svåra och roliga saker är alltså att betrakta som lägre ner på statusskalan (något jag och flera med mig tidigare konstaterat). Är det inte märkligt, så säg.

I anslutning till artikeln finns även en liten litteraturlista. Läs alltihop här!

I dagens Sydsvenskan publicerades en debattartikel med titeln "Kulturutredare på fel spår", skriven av DIK:s ordförande Karin Åström Iko. Artikeln är en reaktion på den kulturutredning som sedan i somras har till uppgift att "se över kulturpolitikens inriktning och arbetsformer och lämna förslag till förändringar". Utredningen ska vara klar och redovisas i slutet av 2008.

Eftersom den pågående kulturutredningen är den första stora som görs sedan 1974 blir resultatet av arbetet extra viktigt. Mycket har hänt sedan 1974. Enligt Åström Iko vill utredningens ordförande Ewa Swartz "ta pengar från kulturinstitutioner för att ge till fria kulturutövare", något som i debattartikeln följs av kommentaren "Ställ ... inte institutionerna och de fria utövarna mot varandra!" Om detta kan man ju bara hålla med.

Det finns stora risker med att så starkt göra skillnad på "fria kulturutövare" och de etablerade kulturinstitutionerna. En risk är att kulturinstitutionerna associeras ännu starkare med bilden av något dominant, fast och i alla meningar traditionellt - i motsatsen till det "fria" och oberoende. Min egna uppfattning är att kulturinstitutionerna är fulla av projektanställda, vikarierande och/eller timanställda "fria kulturarbetare" som är ekonomiskt beroende av sitt arbete på dessa.

(För övrigt noterar jag att institutionerna skulle kunna utnyttja sin tillgång till så många kreativa personer, och att de anställda skulle tjäna på det tillbaka - inte bara ekonomiskt - men tyvärr är branschen redan så konkurrensdriven och hårt snörd att ett sådant utbyte sällan tycks vara fallet.)

En annan risk med att så att säga "ta från de etablerade och ge till de fria" är att kulturinstitionernas faktiska uppgifter (som t ex det klassiska museimantrat "samla, vårda, visa, forska") blir lidande helt enkelt på grund av bristen på resurser.

Slutligen kan man ju fundera på vilka som, ifall kulturutredningen får som de vill, framöver ska få gå under benämningen "fria kulturutövare" och därmed ha rätt till de ekonomiska medlen. Om det är samma definition som idag kan det bli ytterligare problematiskt. Ja, egentligen blir det moment 22 hur man än gör, så länge inte begreppet "fria kulturutövare" också sätts under viss utredning.

Detta inlägg avslutas på samma sätt som Åström Iko avslutar sin debattartikel: "Kulturlivet består av en rad fält och verksamheter som är tätt sammanflätade. Låt detta vara ledstjärnan i det fortsatta arbetet."