Min storebror har i ett inlägg på sin blogg påbörjat en diskussion om problematiken med att visa film i konsthallsrummet. Utgångspunkten är en utställning på Kunsthalle Wien där en sex timmar lång film (som mer påminner om en performance-liknande monolog av diverse författarcitat på tyska) fått konsthallsrummet att mer likna en biosalong, vilket fått min bror att fundera över frågor som:

Är det önskvärt att skapa hybrider mellan konsthallen och biografsalongen?

Vad vinner man på att låta filmmediet ta del av denna rumsliga lyx?

Alternativt: Vad vinner man på att låta utställda konstobjekt ta sig denna ofantliga tidsliga utsträckning?

Problematiken med att låta konsthallsrummet upptas av ett sex timmar långt videoverk blir flera. Hur förväntas man som besökare interagera med verket? Har någon besökare över huvud taget tid att se verket i sin helhet? Kanske bör man omformulera frågan till: Är det nödvändigt att uppleva verket enligt en tidsbestämd dramaturgi, dvs oftast från början till slut? Och om inte: kan man då komma runt problemet med att verket är sex timmar långt, därför att man lika gärna kan komma och gå som man vill och ändå som besökare få ut något av att uppleva det?

Vad händer mellan konsthallsrummet, videoverket och de förväntningar (eller den inställning till vad som ska ske) som jag vill hävda att en besökare har då denne träder in i ett utställningsrum? Vid mötet med en film är vi vana att som besökare förhålla oss hyfsat passiva, rent fysiskt. Vi är också vana vid att se video från A till B, dvs från början till slut. Att hoppa in mitt i en film får oss kanske därför att undra: Vad har jag missat nu? Är det någon idé att fortsätta titta? Vid ett besök på en konsthall förväntar vi oss istället att vi kommer att promenera runt och se det vi vill se. Film i konsthallen kan därför skapa en viss konflikt.

I Legibility and Affect: Museums as New Media skriver cultural studies-teoretikern Michelle Henning:

"When museums started collecting and displaying artist's films, the 'brought the night into the museum' (Dercon 2000). The white-cube art space inverts into the dark-cube."

Så långt ett konstaterande av en rumslig förändring. Henning fortsätter:

"[F]ilm changes the way people use the museum: if the film is too long, they may need to sit down, and the gallery becomes a cinema or auditorium."

Konsthallens funktion för besökaren förändras med den utställda filmen, "darkness does have social consequenses". Dessa konsekvenser, menar Henning, består av att besökarens upplevelse av det utställda (i detta fall den sex timmar långa monologfilmen) blir en i högre grad asocial och individuell historia än det hade blivit om det utställda istället hade bestått av andra konstarter än just filmen.

Min utgångspunkt är att i princip allt ska kunna visas i ett konstrum. Frågan är snarare: hur ska det visas? I hur:et ligger den konstpedagogiska utmaningen. När min bror frågar sig vad man vinner av att låta filmmediet ta del av konsthallens "rumsliga lyx" vill jag kanske snarare fråga mig: Kunde man utnyttjat rummet annorlunda, på ett sätt som möjliggjorde både fördjupning i den väldigt långa filmen och möjlighet till det "självbestämmande" som kommer av att själv gå runt och fundera, välja när man går ut och in ur något och går vidare till annat?

Att utställningen på Kunsthalle Wien även innehåller datorterminaler där man själv på ett lagom (i nyare museiteorier mycket populärt) interaktivt sätt kan navigera runt i den digitaliserade konsten, leder i sin tur in på en annan av Hennings diskussioner: den om förhållandet besökare - dator - det museala rummet.

Här menar Hennings att "in a gallery or museum, to use a computer is to perform for others". Besökaren som använder museidatorn blir alltså till ett slags utställt objekt i sig, till för andras blickar. Detta är ytterligare något man kan diskutera i all evighet, tanken är intressant.

Tillbaka istället till frågan som min bror inledde med att ställa sig: Är det önskvärt att skapa hybrider mellan konsthallen och biografsalongen? Nej, det borde det kanske inte vara. Är det då det man gör i på konsthallen i Wien?

En biografsalongs kontext skiljer sig från en konsthalls. Denna skillnad gör troligtvis att konsthallen inte kommer att uppfattas som en biografsalong hur mycket film man än visar där. (Detta i likhet med den institutionella konstteorin, där kontexten är en bidragande orsak till hur något uppfattas av en publik, som även är med och skapar densamme.)

Ur en konstpedagogs synvinkel vore det dock intressant att få ta del av hur en visning av utställningen/filmen går till. Filmen, med sitt ljud och rörliga bilder, har en förmåga att störa en visning ganska duktigt. Särskilt om ljudet består av mänskligt tal. En koll på Kunsthalles hemsida ger mig inga svar på detta.

Jag tänker väl inte direkt komma fram till något här, mer än att jag kan konstatera att Wien-utställningens curator heter Gerald Matt, samma person som kysser konstnären Erwin Wurm i den senares verk Kissing Gerald Matt (Be nice to your curator), 2006. Ett verk som just nu ställs ut här i Malmö och som jag visar för allmänheten varje söndag.

Källa: Henning, Michelle: Legibility and Affect: Museums as New Media, S. Macdonald och P. Basu (red), Exhibition Experiments, Oxford: Blackwell, 2007.

Den 22-23 maj arrangeras seminariet "Vår konst publik" på Världskulturmuseet i Göteborg.

Ur beskrivningen:

"Seminariet blir startskottet för ett nyligen inlett nationellt samarbete kring hur samspelet mellan konsten, dess mottagare, konstinstitutionen och konstnären kan vitaliseras för att nå sin fulla potential."

Syftet är att "öka vårt utbyte av idéer kring publikarbete och verka för forskning och högre utbildning inom fältet" och att "sätta ljus på vad som sker inom området internationellt".

Jag ska definitivt försöka åka.

Mer information här!